Sandlådan i Rosenbad

Det är debatt på svt2. Jag öppnar inte ens datorn, jag vill inte se smutskastningen. Jag vill inte höra den hårda tonen. Jag vill inte.

Jag vill lyssna på när de pratar sakpolitik. Jag vill höra partirepresentanter som lyssnar lika bra som de kommer med syrliga kommentarer. Men så ser det inte ut. Alla partier har grävt ner sig i sin lilla grop, de stannar där tills alla tycker som dem igen, eller åtminstone säger snälla saker.

En SSU-topp tar en öl med en representant från Ung svenskarna. Det blir ramaskri i media. Det egna partiet är snabbt med att kritisera, det andra med att hylla. Det sitter som i Sverigedemokraternas och Socialdemokraternas DNA att tycka olika, tycka att det andra partiet gör fel oavsett vad det gäller. Det mest kontroversiella en kan göra som representant för något av de båda partierna är att säga att det motsatta partiet gjort något bra. Blir det uteslutning då? Uteslutning för att en kan komma överens med antagonisten? Ibland verkar det så.

Det är tröttsamt att komma överens. Det är tröttsamt att hålla god ton när den en pratar med är jobbig. Vi alla vet ju det. Men trots att det är så energikrävande förväntas det av oss att vi ska fungera i grupp och komma överens med människor. En stor del av arbetslivet verkar bygga på det, samarbete. I förskolan lärs just det ut, vikten av att kunna samarbeta. Men någonstans i den politiska karriären försvinner förmågan att samarbeta med någon som tycker annorlunda.

Jag öppnar datorn och slår på netflix istället för svtplay. Jag väljer en julfilm och pausar politiken en stund. Jag vill inte lyssna på politiker som highfivar sig själv för en syrlig kommentar. Jag vill verkligen inte.