Sorgen över det som varit

Jag sitter utanför boden. Den har vita knutar, röd väggfärg och gröna dörrar. Vinden blåser försiktigt i det långa gräset framför mig. Till vänster om mig hör jag fågelungarna ropa efter sina föräldrar, till höger hör jag en röjsåg som idogt jobbar på. Därifrån hörs också glädjeropen från barn som leker. Det är ljuden från en sommar på landsbygden, det är ljuden från ett nutida "Bullerbyn", det är ljuden som hörs från mitt barndomshem.

Trots att jag sitter i ett Bullerbyn har idyllen inte smittat av sig på min sinnesstämning. Där råder i stället en mild nostalgi. "Där brukade jag leka". "I det där huset brukade Rut och Klas bo". "I det där övervuxna huset bodde min klasskompis". Min nostalgi färgas snabbt av melankoli.

Grannhuset som tant Rut och farbror Klas brukade bo i förfaller sakta. Efter att de dog såldes huset till en ny ägare. Men när hen bestämde sig för att flytta verkar huset ha stått tomt. Det en gång så praktfulla trädgårdslandet har vuxit igen, gräsmattan har förvandlats till en äng och uteplatsen där tant Rut ibland satt och plockade med blommor från trädgården har gått samma öde till mötes.

Det gör mig ledsen att se. Det gör mig ledsen eftersom tant Rut och Farbror Klas aldrig skulle låtit trädgården förfalla på det viset, trädgården var ju deras stora intresse och stolthet. Men det gör mig också ledsen eftersom det visar att det Bullerbyn som jag mins som mitt eget inte finns mer.