Ut med det gamla, in med det nya

Hembygden omformas konstant, men mitt minne av den är statiskt. Jag jämför ständigt allt som sker i bygden med mitt minne.

Varje gång jag kommer tillbaka tycks allt fler hus ha vuxit igen, bilvägen blivit sämre och affärer bytt ägare. Det känns som att jag kommer tillbaka till ett konstant förfall.

Och på vissa sätt är det så, kommunens befolkning har minskat ytterligare och med det en del av vitaliteten. Men det är bara en del av allt som sker runt omkring i hembygden.

Min hjärna missar att ta in alla tecken som tyder på att det finns ett nytt liv som levs. Den missar att se den nya vindkraftsparken, studsmattorna som dyker upp lite var stans och laddstolparna för elbilar vid tågstationen. Jag har till och med fått höra att en idrottsklubb har 80 (!) aktiva barn, den lever och frodas mer nu än nar jag var aktiv.

Förändring är på många sätt en sorgeprocess. Den handlar om avsked från det som varit. Det är ett farväl till människorna, husen och barndomen. Men i förändringens natur ligger också ett möte med något annat, något nytt, inpräntat.

Om jag lyssnar noga hörs en ny men välbekant röst. I fågelsången, bilvägen och sorlet från forsen säger bygden "hej Edit, vad kul att få mötas på nytt!".